du är himlen för mig varje dag
Två år sedan, snart. Markus Krunegård i Gävle. På spegeln, en gammal biograf mitt i stan. Vi åt inget, stod istället i kön i två timmar. Skrattade, lyssnade på musik, fnissade åt fjortisar som tog egobilder precis bredvid oss. Kön växte hela tiden och jag undrade om alla verkligen skulle få plats därinne. Det gick väl på något sätt, hann inte fundera på det när vi väl var inne. Vi nästan sprang till hörnet där de såldes merchandise och sånt. Fick med mig en t-shirt, två pins som suttit på min väska ända sen dess och en stor poster som jag somnar under varje kväll. Jag minns inte hur jag lyckades få med mig allt. Och jag minns inte varför jag var så dum och hade jackan på mig hela kvällen. Nåväl, fick en del bilder. Mest suddigt skit, men någonting i alla fall.
Hon var väldigt vacker den kvällen. Såg annorlunda ut. Själv var jag bara konstig. Som vanligt. Klottrade ner hela armarna med Krunegårds-citat under tiden vi väntade. Men det var verkligen värt att vänta. Nästan längst fram stod vi, bara en person framför. En låg scen, hade kunnat ta ett steg upp på den om jag velat.
Resten är suddigt. Minns mest att jag dog lite under Munspeldåren och Stjärnfallet och att ljudnivån höjdes ordentligt under Jag är en vampyr. Och så berättade han en historia om sin gitarrist. Denne hade gått och tatuerat sig hos någon finsk snubbe, som hette.. Martin, eller något. Jag kommer inte ihåg vad det var för motiv han tatuerat in, men i alla fall så berättade han att den finska tatueraren sagt efteråt att han signerat tatueringen. Alltså stod det 'Martin' på gitarristens ben. Trevlig överraskning.
Min andra riktiga konsert. Även en av de finaste. Och ändå minns jag inget av själv konserten. Tack hjärna, för att du aldrig kommer ihåg någonting fint. Tack. (eller jag minns att jag någonstans petade på Markus gitarr och hans arm. Rörde hans lugg också. Fråga inte hur eller varför.)
Kommentarer
Postat av: emma
vi måstemåstemåste gå på konsert med honom i vår/sommar, visst?
Trackback
