Igår, i ett soligt stockholm.

Det är i alla fall en tröst att veta att jag inte är den enda som sitter hemma på fredagskvällarna. Inte den enda som spenderar mer tid framför en dator än med vänner. Hoppas jag i alla fall. Det är sorgligt egentligen, och jag är ständigt rastlös, men jag har ingen annanstans att ta vägen. //om någon undrar vart vi ska// säg ingenstans för vi har ingenstans att ta vägen//

Men jag får skylla mig själv. Jag tar aldrig kontakt med människor, för att jag är så inihelvete rädd och osäker och feg. Och jag säger alltid fel saker, reagerar alltid på fel sätt. Kanske är det bara i mitt huvud, men jag är rädd ändå. Rädd för att göra bort mig, rädd för att göra något dumt. För att bli det där skämtet som De skrattar åt längst bak i bussen på väg hem. Det är jag nog dock redan fullt kvalificerad för. //bäst att vara på den säkra sidan tron//att gardera sig//att inte bränna broar//

Imorgon ska jag dock vara någorlunda social. Hur socialt det nu är att lyssna på en hög metal-killar som repar i två timmar. Som jag dessutom knappt känner. Det kommer bli pinsamt. Och konstigt. Och jag gör det här till en alldeles för stor grej. Men jag är inte van vid att faktiskt ha planer på en fredag, och till och med bli inbjuden.  Godnatt.

nu har jag suttit i en timme och skrivit och suddat, skrivit och suddat bort allt igen. Slutsatsen blev att jag faktiskt inte har något alls att skriva om. Mina veckor är patetiskt händelselösa. Och vädret blir aldrig bättre. Så, istället för att göra ett ansträngt försök att skriva något intressant ska jag återgå till att läsa 'Revolt', lyssna på kent och klippa sönder tidningar i min ensamhet. Önskar att alla var katter istället. Tänk vad underbart med en sorglös tillvaro av mat och sömn.

(meningen med det här inlägget är att visa att jag lever, och visa hur söt familjens vaktkatt är när han gör något annat än att sova.)

Glad påsk.