ett år utan sommar
Tyckte att låttiteln passade bra idag. Vaknade av snöstormen, som skriker utanför. Sommaren känns ganska långt bort just nu.
hur långt man än har kommit är det alltid längre kvar
Hur man reder ut kaos: var sjuk en vecka och se till att det är en vecka då du missar mycket. Veckan efter blir såhär: panikplugga varenda vaken timme av dygnet, oro för prov, och hela tiden fullt upp i huvudet.
Det är alltså detta jag ägnat mig åt sedan jag skrev sist. Dödat tid, slutat tänka. Varit glad och försökt ignorera det faktum att mitt leende är sjukt fult när jag inte kan kontrollera mig. Men jag tror inte att han tänkte på det.
Blev påmind om att jag ju faktiskt hade en Hungerspelen-pocket i min ägo (annars är jag stammis på biblioteket, det är sällan jag köper böcker). Den räckte i fyra dagar.
(till flickan med fjärilarna: påminn mig att visa dig bilden. Jag har glömt bort det för länge nu. Ta hand om dig)
.
och jag får ju inte glömma:
(till gubben som bär solglasögon inomhus: sluta aldrig sjunga.)
influensa
I sommar ska jag se Kent x3, fly till Island, spendera någon vecka på Gotland.
Jag längtar till gymnasiet (bara ett halvår kvar nuuu)
Bästa maten är nog pizza.
Jag skulle vilja resa oftare, gärna till London, Paris, Australien, Italien och en massa andra ställen. (om två år blir det New York/Indien, fett pepp)
Just nu läser jag Anne Franks dagbok, i skolan. Jag ska ta mig till biblioteket snart, behöver något bra att läsa.
Jag faller för personer jag inte borde falla för & som aldrig kommer falla för mig.
Jag är beroende av choklad, ipren, min dator.
Jag ångestar över allt. Min kropp, mitt utseende, skolan, relationer. Att jag tappat kontakten med så många.
Jag önskar att världen vore bättre, att jag var en intressant person.
Jag tittar helst på Sherlock, How I met your mother, Harry Potter-filmerna ♥
I helgen ska jag sova, sova, inte åka till falun, försöka bli frisk/fisk och måla.
Kvällen tillbringar jag oftast ensam, framför tvn. Om jag fick bestämma: på konsert.
Jag skulle behöva ett liv.
och just det: är sjuk, har över 39 graders feber och har knappt ätit idag, saknar hanna, känner mig ensam, mår allmänt dåligt. Life's good!
let it rain, on me, let it rain
Det var episkt. Hennes röst, och allt... bara försvann.
och shoreline. Fantastiskt.
ett kolikbarns bekännelser
Till alla seriösa jävlar därute:
(tycker ni inte om det här så har ni ingen humor)
kraft är allt jag nånsin har haft
nonstop-choklad och en hanna på besök,
söndagar är nog inte så tokiga ändå.
vi blöder för er nu
torsdag och jag:
▲väntar på brev som jag kommer få vänta förevigt på
▲tröttnar på allt
▲pluggar till prov tills hjärnan känns som pannkakssmet
▲längtar till konsert nästa vecka (!!!1!!1!)
▲drunknar i nostalgi: har börjat titta på pokémon, från början, igen. minns när jag var i mina unga dar och gick upp sju på lördagen för att inte missa pokémon. åh vad lätt allt var då
▲Saknar människor. (asdsraögrtjsekdh, kom hit?)
(plus: tack för alla dessa fina kommentarer. ler stort för varje ord.)
Kony 2012
du är himlen för mig varje dag
Två år sedan, snart. Markus Krunegård i Gävle. På spegeln, en gammal biograf mitt i stan. Vi åt inget, stod istället i kön i två timmar. Skrattade, lyssnade på musik, fnissade åt fjortisar som tog egobilder precis bredvid oss. Kön växte hela tiden och jag undrade om alla verkligen skulle få plats därinne. Det gick väl på något sätt, hann inte fundera på det när vi väl var inne. Vi nästan sprang till hörnet där de såldes merchandise och sånt. Fick med mig en t-shirt, två pins som suttit på min väska ända sen dess och en stor poster som jag somnar under varje kväll. Jag minns inte hur jag lyckades få med mig allt. Och jag minns inte varför jag var så dum och hade jackan på mig hela kvällen. Nåväl, fick en del bilder. Mest suddigt skit, men någonting i alla fall.
Hon var väldigt vacker den kvällen. Såg annorlunda ut. Själv var jag bara konstig. Som vanligt. Klottrade ner hela armarna med Krunegårds-citat under tiden vi väntade. Men det var verkligen värt att vänta. Nästan längst fram stod vi, bara en person framför. En låg scen, hade kunnat ta ett steg upp på den om jag velat.
Resten är suddigt. Minns mest att jag dog lite under Munspeldåren och Stjärnfallet och att ljudnivån höjdes ordentligt under Jag är en vampyr. Och så berättade han en historia om sin gitarrist. Denne hade gått och tatuerat sig hos någon finsk snubbe, som hette.. Martin, eller något. Jag kommer inte ihåg vad det var för motiv han tatuerat in, men i alla fall så berättade han att den finska tatueraren sagt efteråt att han signerat tatueringen. Alltså stod det 'Martin' på gitarristens ben. Trevlig överraskning.
Min andra riktiga konsert. Även en av de finaste. Och ändå minns jag inget av själv konserten. Tack hjärna, för att du aldrig kommer ihåg någonting fint. Tack. (eller jag minns att jag någonstans petade på Markus gitarr och hans arm. Rörde hans lugg också. Fråga inte hur eller varför.)
stan förblöder, allt är stängt
i en värld av mörker syns dina brister, mina fel
som sprickor där ljus kan tränga in
och jag inser plötsligt, kärlek får man bara se
när tak och väggar rasar in igen i ensamheten
