Tror att det var länge sedan jag var så här hel. Läker mig själv med kyssar och skavsårsplåster. Låter en pojke sysselsätta mina tankar mer än jag själv vågar erkänna, och det är fint. Fint att tänka på något som är vackert och okomplicerat som omväxling. Han gör mig lycklig. Även om oron alltid kommer att stanna kvar. 

 

I lördags blev jag av med Kentoskulden, fick äntligen se detta band vars musik får mig att rysa/gråta/le. Satt i en kö i mer än femton timmar och träffade många nya människor, och även gamla vänner som jag har saknat väldigt mycket. Fick många mysiga kramar och pussar och det var väldigt fint. Höll Rebecca i handen innan konserten och sen minns jag inte mycket mer. Som alla bra konserter jag gått på, försvann detaljerna snabbt. Minns mest att jag halvt bröt ihop under 747. Och nu ångrar jag att jag inte hade en kamera med mig, för det var otroligt fint. 

 

 

Annars spenderar jag mycket av min tid med en fin vän som bor inom cykelavstånd. Hon sover på mitt golv ibland och får mig att skratta tills jag får träningsvärk i magen. Igår var vi inne i "staden" närmast oss och hoppade i vattenpölar och gömde oss för åskan med två pojkar bredvid oss. En sån där dag som man kan leva på länge efteråt. 

 

 

Har nyligen skaffat mig en ny kamera, en fin och underbar Nikon som jag inte riktigt har lyckats lära mig än. Tycker redan väldigt mycket om den.